ett år sen men jag minns det som om det var igår

12 januari 2010

En helt vanlig tisdag. Vi hade håltimma så jag, elin och louise gick ner till stan. Vi gick in på godiskällaren och köpte oss varsin godispåse och när jag hade betalat såg jag mamma och pappa gå utanför på andra sidan gatan. Jag gick ut och ropade på dom, vinkade och hälsade. Jag märkte ingenting. Jag gick tillbaka in i butiken och då öppnades dörren och pappa kom in. "Linn kan du komma ut en sväng?". Jag märkte fortfarande ingenting och gick glatt ut med min godispåse i handen. " Jo det är såhär att.. morfar har dött". Mitt hjärta slutade slå, jag stod bara där framför pappa helt stilla och försökte förstå vad han sa. Han sträckte ut sina armar och jag slängde mig i hans famn och grät. Jag grät och jag grät. Pappa gick in till elin och louise och sa som det var. Jag hängde med pappa till min kusin lisas längenhet, där i soffan satt mamma och min moster. Jag slängde mig i mammas knä och vi alla satt bara å grät och jag tror ingen riktigt förstod vad som hade hänt. Jag slutade gråta och tänkte vad som egentligen hade hänt? Jag gick tillbaka till skolan för att få mitt betyg i datorkunskap. Jag fattade fortfarande inte. Pappa kom och hämtade mig och jag åkte hem. När jag kom hem sprang jag upp till mitt rum och slängde mig i sängen och grät. Mascaran kletade av sig på kudden och jag var helt röd i ögonen. Vad hade hänt? Morfar död? Nej så kan det ju inte va. Min syster kom upp och la sig bredvid mig. Mamma ropade från köket och sa att vi skulle åka. Åka till mormor och morfar. Morfar var ju inte död. Vi skulle bara hälsa på dom.

En timma bilfärd innan vi stod på parkeringen och skulle kliva ur bilen. Gick till huset, mormor öppnade. Grät. "Han ligger där inne.." Mamma undrade om jag ville hänga med till sovrummet. Mormor och morfars sovrum. Jag skakade på huvudet. Jag ville inte. Men min ben gick ditåt, genom korridoren och till rummet. Jag ville inte se, jag vågade inte. Men jag såg. Jag såg honom ligga där, helt stilla. Helt jävla stilla. Jag skrek och jag grät. Tårarna sprutade och jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde. Jag gick fram till sängen, satte mig på knä. Han låg där på mitt örngott som jag hade gett honom i julklapp. Världens bästa morfar. Jag vågade inte röra honom, vågade inte känna hur kall han var. Jag satt bara där bredvid sängen på golvet. Jag gick aldrig ut därifrån. Prästen kom. Han kände också morfar. Det var så hemskt att veta att detta skulle bli sista gången jag skulle få se fina du. Jag kramade dig. Jag pussade dig på pannan. Du var så himla kall. Kändes som om du skulle resa dig upp och allt skulle bli som vanligt. Men det hända aldrig. Ingenting hände, du bara låg där helt stilla, du var så fin.

Vi åkte hem igen och vi visste att du aldrig skulle återvända. Min älskade morfar. Jag grät hela natten, sov inte en minut. Och jag grät mig till sömns flera månader efter. Du är värd alla mina tårar. Jag saknar dig något enormt. Jag älskar dig då nu och föralltid. MORFAR

Kommentarer
Postat av: Pau

Vad fint skrivet linn <3

2011-01-12 @ 15:22:56
Postat av: Inga

<3 <3 <3

2011-01-12 @ 19:04:58
Postat av: Mamma

Jättefint skrivet och det var verkligen så som du skrev, minns det som att det var igår! <3

2011-01-12 @ 21:20:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0